Kullervo: Särartspolitik och mångkultur i Quebec

Ett alltid intressant fall vad gäller särartspolitik är Quebec i Canada.
I och med att de franskkanadensiska och engelskkanadensiska kulturerna redan från början av Kanadas historia levt sida vid sida minskar egentligen det problematiska i den franskkanadensiska särartspolitiken i Quebec. De har alltid varit majoritet i sin del av landet, om än inte nationellt. Quebecs krav på självbestämmande är alltså rättmätigt såtillvida att de alltid bott där, och att sammanslutningen av Kanada var frivillig, samt att de speciella regler de vill införa inte kommer att gälla på en rikstäckande nivå. Reglerna tillämpas enbart på regional nivå, dvs. där franskkanadensarna utgör majoritet. Här tycks det lätt att hålla med Jürgen Habermas som angående fallet med Quebec sagt att striden i Kanada gäller arten och omfånget av de statliga befogenheter som skall överföras till provinsen Quebec – inte principen om likaberättigande.
Samtidigt är det ett starkt ingrepp mot de individuella rättigheterna att stadfästa de quebecska lagarna eftersom de favoriserar den franskkanadensiska populationen i Quebec. Att ge företräde för en viss grupp och med oligatoriska krav garantera dess överlevnad är att beröva dess medlemmar möjligheten att säga ja eller nej. En del anser att rättstaten här endast ska möjliggöra detta val, inte tvinga folk, som i fallet med Quebec. K Anthopny Appiah har anfört att erkännandets politik saknar en klar skiljelinje mot tvångets politik.
Försvaret av den politiska principen om kulturell överlevnad, som i Quebecs fall, står i motsättning till den mångkulturalistiska ideologins hyllning till det öppna utbytet mellan olika kulturer. Det är rimligt att kräva som en självklarhet att vi närmar oss vissa kulturer med antagandet att de har ett värde. Men det kan inte vara rimligt att kräva som en självklarhet att vi till slut ska avge det sammanfattande omdömet att deras värde är särskilt stort eller ens lika stort som andras.
Enligt Amy Gutmann kan fullt offentligt erkännande som jämlika medborgare kräva två former av repekt: 1) respekt för de unika identiteterna hos varje individ oberoende av ras, kön eller etnicitet, och; 2) respekt för de aktiviteter, praktiker och världsuppfattningar som är särskilt högt skattade av, eller förbundna med, medlemmar av missgynnade grupper. Jag vill hävda att man som i fallet med finlandssvenskarna i Finland, som i områden där de dominerar, tillåts skylta tvåspråkigt lyckas följa form 2 utan att förgripa sig på den alltigenom mycket viktigare form 1. Detta gäller inte i samma utsträckning Quebecs krav att skyltning enbart får ske på franska. De tvingar sitt språk och därmed kultur på de icke-franska delarna av befolkningen genom denna lag. Att ge den etniska eller kulturella identiteten lika stor, eller större, vikt än en persons allmänna identitet är att försvaga liberalismens grundvalar och öppna dörren för en statligt subventionerad kulturkamp.
Varje kultur är oskiljaktigt förbunden med dess medlemmar. Sålunda är varje kultur högst relevant för de som tillhör den. Erkännandet handlar här inte om att vi ska bedöma huruvida den har ett värde för alla människor, utan om att den har ett inneboende värde för sin egen population.
Lagar och regler är förvisso impregnerade med värderingar och normer. Enligt de postmoderna tänkarna är varje författning till sin natur diskriminerande i och med att en dominerande grupp en gång stadgat den. Men detta ramverk är en absolut nödvändighet för att överhuvudtaget upprätthålla ett samhälle. Jürgen Habermas menar att rättsordningar är genomsyrade av etik i så måtto som att de återspeglar den politiska viljan och livsformen hos en konkret rättsgemenskap. Således uppkommer frågan om inte även rätten till självbestämmande och innefattar rätten för en nation eller majoritetskultur att hävda sin egen identitet, och då bestämt även gentemot invandrare. Kulturkrockar och motstående intressen är sålunda en naturlig följd av ett att kulturer tävlar eller tvingas samsas om samma utrymme inom ett samhälle. Samtidigt står den liberala demokratin i motsatsställning till intolerans, även om tolerans inte med automatik innebär respekt för samtliga kulturyttringar. Den alltför vanliga dekonstruktivismen reducerar alla sanningsanspråk till att vara politiska handlingar. Följaktligen innebär kravet på att alla kulturer ska bedömas vara lika goda också ett förkastande av alla upptänkliga bedömningsgrunder, vilket undergräver giltigheten hos alla omdömen om lika värde precis som även det undergräver omdömen om lägre värde. Den typen av relativism är alltså en återvändsgränd.
Jag tror slutligen att det är viktigt att poängtera det specifika i exemplet Quebec. I Canada har som sagt de engelskkanadensiska och franskkanadensiska befolkningarna levt i samma område från början, om än i olika delar.


Av Kullervo