Siegfried: Mångkulturalism och ideologisk kontroll

Ett intressant fenomen i dagens Sverige är varför det är så få som vågar kritisera mångkulturalismen. Begrepp som hegemoni och ideologisk kontroll kan lära oss mycket om yttrandefrihetens reella gränser i en politiskt korrekt demokrati.

Ideologisk hegemoni och moral

Vissa ideologier, som t.ex. socialism eller liberalism, framstår klart och tydligt som just ideologier, dvs. som system av faktapåståenden och moral som används för att förklara och förändra samhället. Men att socialism och liberalism så tydligt framträder som ideologier beror bl.a. på att de inte på något sätt är självklara. Det finns många svenskar som motsätter sig privatisering av offentligt ägda företag men det finns också svenskar som stöder privatisering och avreglering. Kring denna meningsskiljaktighet kan det förvisso uppstå heta känslor men mycket få människor skulle få för sig att döma ut den andra sidan som ondskefulla. Detta är inte fallet i debatter om mångkultur och invandring. De som i Sverige idag vågar rikta kritik mot den svenska invandrings- och integrationspolitiken kan räkna med att straffas för det på både subtila och mindre subtila sätt. Det beror på att dessa politikområden på att mycket farligt sätt har moraliserats genom mångkulturalismens kompakta hegemoni.

Den ideologiska logiken

Den mångkulturalistiska ideologin kan förstås som en kognitiv struktur, ett system av värden och idéer, som används för att organisera påståenden om kulturella skillnader. I varje ideologi blandas moralomdömen med faktapåståenden, analyser, lösningar på konkreta problem och visioner. Dessutom har varje ideologi också en föreställning om vem ”den Andre” är. Detta definieras ofta utifrån en binär logik. Den mångkulturalistiska ideologin definierar sig som en av polerna i följande motsatspar: rasism vs. antirasism, intolerans vs. tolerans, majoritetsvälde vs. mångkultur, diskriminering vs. icke – diskriminering och nationalism vs. anti – nationalism. Genom att redan på förhand definiera sig gentemot en absolut ond fiende kan mångkulturalisterna utöva kontroll genom guilt-by-association. Det finns alltså en tendens hos mångkulturalismen att allt det som den stället sig i opposition till ”smälter ihop” så att det från en mångkulturalistisk ståndpunkt blir mycket svårt att uttyda någon skillnad mellan nationalism och rasism eller majoritetsvälde och diskriminering. Detta leder till att kritik inte bemöts med rationella argument utan med insinuationer eller påståenden om rasism, islamofobi eller nazism. Logiken ser ut ungefär så här:

Premiss 1:

Rasism och intolerans är dåligt.

Premiss 2:

Mångkulturalism är motsatsen till rasism och intolerans.

Hjälphypotes:

Alla påståenden som inte är mångkulturalistiska är mer rasistiska än påståenden som är mångkulturalistiska.

Slutsats:

Alltså är kritik av mångkulturalism rasistiskt och inte bara det; även uppfattningar som avviker från den politiskt korrekta mångkulturalistiska utan att direkt motsäga den är rasistiska.

Kritik

Slutsatsen vilar på osäkra premisser. Låt oss granska dem. Den första premissen är ganska lätt att hålla med om. Att det är dåligt att avgöra en individs värde på basis av hans eller hennes biologiska/genetiska grupptillhörighet är en självklarhet i dagens Sverige. Det är dock inte detta som mångkulturalister vanligtvis menar med rasism. Med ”rasism” avses oftast fullt naturliga reaktioner från den svenska ursprungsbefolkningen på en invandringspolitik som på bara några årtionden radikalt har förändrats Sveriges demografiska sammansättning. Det finns dock en poäng i att inte vattna ur begreppets innebörd och istället reservera det för de åsikter och attityder som verkligen förtjänar etiketten.

Den andra premissens giltighet kan också ifrågasättas. Mångkulturalismen riktar människors uppmärksamhet gentemot kollektiva oföränderliga identiteter och oöverbryggliga kulturella skillnader snarare än gentemot de likheter som finns mellan människor. Dessutom är den faktiskt eurocentrisk! Varför? Jo, för att enligt multikulturalismen är en muslim framförallt en muslim och först i andra eller tredje hand en individ som är förmögen att fatta rationella beslut. En svensk är dock i första hand en individ och först därefter en svensk. Därför är det också tillåtet att tala om att bevara och stärka den muslimska kulturen men knappast den svenska. Att kräva skydd för den svenska kulturen eller den svenska särarten skulle tvärtom av mångkulturalismen betraktas som exkluderande och ”rasistiskt”. Därför är det också möjligt att utkräva ansvar av svenskar men knappast av bosnier, araber eller turkar.

Mångkulturalismen innebär etableringen av två helt olika måttstockar för bedömningen av svenskars och invandrares handlingar, synsätt och moral vilket går i konflikt med de bärande idéerna i ett liberalt och demokratiskt samhälle.

Genom att premisserna visat sig ohållbara kan vi också avfärda slutsatsen. Kritik av mångkulturalism är inte i sig rasistiskt.

Kullervo: Hyckleriet om Nynazismen

På Newsmill skriver Jesus Alcala om den bristande uppmärksamheten som ägnas nynazismen i Sverige:

http://www.newsmill.se/artikel/2008/12/09/varfor-ar-medier-och-politiker-sa-tysta-om-nynazismen

Han menar att Nynazismen idag får för lite uppmärksamhet av politiker och därför även av media. Han tar upp flera konkreta exempel, vilket ju alltid är föredömligt i debattinlägg där man ska påtala allvaret i att ignorera en viss fråga. Och det känns problematiskt att högerradikaler som vill avskaffa den parlamentariska demokratin ska tillåtas demonstrera, även om jag lutar åt att detta ändå är den rätta vägen i nuläget. Jag tror nämligen att den här typen av grupper vinner kraft på att vi gör dem till totala outsiders. Det blir emellertid parodiskt när han jämför vit-makt-musik med barnpornografi. Även om jag inte är någon expert på vit-makt-musik så har jag hört en del av det som andra karakteriserar som det. Frågan är vad som skiljer denna musik från rapmusik (t.ex. Dead Prez) som ger utryck för en stark rasism mot vita. Två fel gör emellertid inte ett rätt, är jag den första attt erkänna. Samtidigt finns det en blind ensidighet i att kritisera allt som har att göra med formuleringar om en vit identitet eller etniskt svensk identitet, utan att göra detsamma när andra grupper gör likadant. Den naturliga åsikten borde väl vara att kritisera båda typerna av musik (vilket ju egentligen enbart handlar om texter).

Det är tydligt när man läser kommentarerna till texten att det finns två läger i debatten. Det finns de som anser att nazismen är det största hotet mot demokratin, den största och allra hemskaste faran som finns. Och de som anser att den organiserade nazismen är att betrakta som en del av det övergripande problemet med organiserad brottslighet. En brottslighet som, enligt många källor men senast boken Svensk Maffia, till övervägande del består av invandrare eller människor med annan etnisk härkomst utan uppehållstillstånd. Jag tillhör den senare gruppen och ser tydligt en ideologisk biton i hur Jesus Alcala väljer att angripa problematiken. Han lyfter inte upp hur överrepresenterade invandrare är i den organiserade brottsligheten som skördar mångfaldigt fler offer än nazismen. Däremot håller jag med om att man ska slå ner på nazistiskt inspirerad brottslighet med järnhand, för att använda ett brunt uttryck.

En fråga jag ställer mig är när det offentliga ska tillåta oss att öppna ögonen för att alla etniska grupper har tendenser till etnocentricitet och lätt hemfaller till rasism mot utbölingar. Det är ”omvänd” rasism att ENBART fokusera på dessa nynasister när man talar om rasism. För på varje dussin inlägg om dessa fåtaliga nazister skrivs det noll artiklar om det rasistiskt motiverade våldet mot etniska svenskar i Sverige. Det finns ett dokumenterat starkt hat mot etniska svenskar bland en många av de kriminella invandrarna (se t.ex. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=531981). Om vi inte uppmärksammar detta gör oss skyldiga till att behandla dessa individer som omyndiga; som oförmögna att ta ansvar för sina handlingar. Jag är starkt emot att behandla nynazister som "offer" eller "martyrer i pk-hetens Sverige". Men utan en neutral definition på rasism blir det svårt att ta Jesus Alcalas utspel på fullt allvar. Det pågår en lågintensivt etnisk konflikt i vissa områden i Sverige. Vi kan inte komma tillrätta med det genom att ensidigt ta ställning för grupper som vi på förhand definierat som offer och mot andra som vi på förhand definierat som onda. Jag hävdar bestämt att det är rasism om något, där man efter gruppidentitet förhandsdefinierat människor.

Något som fick mig att reagera stark var det som en av kommentatörerna, Esteban A Calderón, skriver:

"Ett sådant exempel som vi ser mer och mer av, är just det okritiska anammandet av den främlingsfientliga retoriken där exempelvis det påhittade begreppet "omvänd rasism" och "svenskfientlighet" legitimeras[,,,] "

Ett uttalande som jag ser som ett hån mot många etniska svenskar som fallit offer för våld och våldtäkter med rasistiska förtecken. Jag har personligen sett och upplevt denna fientlighet, likaså många av mina vänner. Kanske är han uppväxt i ett område utan mångetnisk sammansättning, kanske blundar han, likt många andra i etablissemanget, för flagranta bevis för att det existerar det han kallar för "omvänd rasism" men som bara är rasism, kort och gott. Det finns gott om forskning som bevisar att alla etniska grupper har tendenser till implicit rasism dvs. fördomar och reflexmässiga inställningar. I Sverige och i många delar av västvärlden arbetar vi aktivt för ett samhälle där inga människor ska diskrimineras på etnisk bakgrund. Därav den viktiga kampen mot verklig rasism, dvs. att anse vissa grupper underlägsna av biologiska skäl. Samtidigt finns det, för den som är intresserad av fakta och inte bara ideologisk programmering, ovedersägliga bevis för att icke-vita utövar rasism vilket för precis lika brutala konsekvenser, om inte värre eftersom staterna stödjer det i många fall: se exempelvis Sri Lanka och tamilernas situation, Kina med Han-kinesisk chauvinism, Rwanda, Turkiet, Irak, Zimbabwe mot vita.

Vi bör reflektera över våra fördomar och tankar i dessa frågor. Men att som Esteban A Calderón helt och hållet avfärda invandrares potential att utöva rasism är felaktigt på flera grunder varav de viktigaste är:

1) Man behandlar invandrare som offer i alla lägen. Omyndiga individer som är oförmögna till hat. Deras strukturella position blir viktigare än deras individualitet.

2) Man blundar för en problematik som bevisligen finns. Det finns otaliga exempel på där etniska svenskar attackerats, mördats, våldtagits och misshandlats där motivet varit rasistiskt.

Begreppen ”omvänd rasism” och ”svenskfientlighet” är därmed inte alls tomma utan är fyllda med samma empiriska innehåll som faktisk rasism. Det finns enbart osympatiskt ideologiska skäl till att få oss att blunda för detta.

Emellertid sympatiserar jag med Jesus Alcalas åsikt att vi ska "reagera, tala, opponera". Frågan är snarare ifall vi ska tillåta nazister och nationaldemokrater m.fl. att göra detsamma? Och på vilken grund kan vi utesluta dem utan att indirekt utesluta andra grupper? Jag är övertygad om att offentlig debatt är att föredra framför att "tiga ihjäl" dem. Vissa av deras åsikter kan i varje fall tolkas som en legitim kritik av den misslyckade integrationspolitiken.

Av Kullervo

Kullervo: Särartspolitik och mångkultur i Quebec

Ett alltid intressant fall vad gäller särartspolitik är Quebec i Canada.
I och med att de franskkanadensiska och engelskkanadensiska kulturerna redan från början av Kanadas historia levt sida vid sida minskar egentligen det problematiska i den franskkanadensiska särartspolitiken i Quebec. De har alltid varit majoritet i sin del av landet, om än inte nationellt. Quebecs krav på självbestämmande är alltså rättmätigt såtillvida att de alltid bott där, och att sammanslutningen av Kanada var frivillig, samt att de speciella regler de vill införa inte kommer att gälla på en rikstäckande nivå. Reglerna tillämpas enbart på regional nivå, dvs. där franskkanadensarna utgör majoritet. Här tycks det lätt att hålla med Jürgen Habermas som angående fallet med Quebec sagt att striden i Kanada gäller arten och omfånget av de statliga befogenheter som skall överföras till provinsen Quebec – inte principen om likaberättigande.
Samtidigt är det ett starkt ingrepp mot de individuella rättigheterna att stadfästa de quebecska lagarna eftersom de favoriserar den franskkanadensiska populationen i Quebec. Att ge företräde för en viss grupp och med oligatoriska krav garantera dess överlevnad är att beröva dess medlemmar möjligheten att säga ja eller nej. En del anser att rättstaten här endast ska möjliggöra detta val, inte tvinga folk, som i fallet med Quebec. K Anthopny Appiah har anfört att erkännandets politik saknar en klar skiljelinje mot tvångets politik.
Försvaret av den politiska principen om kulturell överlevnad, som i Quebecs fall, står i motsättning till den mångkulturalistiska ideologins hyllning till det öppna utbytet mellan olika kulturer. Det är rimligt att kräva som en självklarhet att vi närmar oss vissa kulturer med antagandet att de har ett värde. Men det kan inte vara rimligt att kräva som en självklarhet att vi till slut ska avge det sammanfattande omdömet att deras värde är särskilt stort eller ens lika stort som andras.
Enligt Amy Gutmann kan fullt offentligt erkännande som jämlika medborgare kräva två former av repekt: 1) respekt för de unika identiteterna hos varje individ oberoende av ras, kön eller etnicitet, och; 2) respekt för de aktiviteter, praktiker och världsuppfattningar som är särskilt högt skattade av, eller förbundna med, medlemmar av missgynnade grupper. Jag vill hävda att man som i fallet med finlandssvenskarna i Finland, som i områden där de dominerar, tillåts skylta tvåspråkigt lyckas följa form 2 utan att förgripa sig på den alltigenom mycket viktigare form 1. Detta gäller inte i samma utsträckning Quebecs krav att skyltning enbart får ske på franska. De tvingar sitt språk och därmed kultur på de icke-franska delarna av befolkningen genom denna lag. Att ge den etniska eller kulturella identiteten lika stor, eller större, vikt än en persons allmänna identitet är att försvaga liberalismens grundvalar och öppna dörren för en statligt subventionerad kulturkamp.
Varje kultur är oskiljaktigt förbunden med dess medlemmar. Sålunda är varje kultur högst relevant för de som tillhör den. Erkännandet handlar här inte om att vi ska bedöma huruvida den har ett värde för alla människor, utan om att den har ett inneboende värde för sin egen population.
Lagar och regler är förvisso impregnerade med värderingar och normer. Enligt de postmoderna tänkarna är varje författning till sin natur diskriminerande i och med att en dominerande grupp en gång stadgat den. Men detta ramverk är en absolut nödvändighet för att överhuvudtaget upprätthålla ett samhälle. Jürgen Habermas menar att rättsordningar är genomsyrade av etik i så måtto som att de återspeglar den politiska viljan och livsformen hos en konkret rättsgemenskap. Således uppkommer frågan om inte även rätten till självbestämmande och innefattar rätten för en nation eller majoritetskultur att hävda sin egen identitet, och då bestämt även gentemot invandrare. Kulturkrockar och motstående intressen är sålunda en naturlig följd av ett att kulturer tävlar eller tvingas samsas om samma utrymme inom ett samhälle. Samtidigt står den liberala demokratin i motsatsställning till intolerans, även om tolerans inte med automatik innebär respekt för samtliga kulturyttringar. Den alltför vanliga dekonstruktivismen reducerar alla sanningsanspråk till att vara politiska handlingar. Följaktligen innebär kravet på att alla kulturer ska bedömas vara lika goda också ett förkastande av alla upptänkliga bedömningsgrunder, vilket undergräver giltigheten hos alla omdömen om lika värde precis som även det undergräver omdömen om lägre värde. Den typen av relativism är alltså en återvändsgränd.
Jag tror slutligen att det är viktigt att poängtera det specifika i exemplet Quebec. I Canada har som sagt de engelskkanadensiska och franskkanadensiska befolkningarna levt i samma område från början, om än i olika delar.


Av Kullervo