Ett intressant fenomen i dagens Sverige är varför det är så få som vågar kritisera mångkulturalismen. Begrepp som hegemoni och ideologisk kontroll kan lära oss mycket om yttrandefrihetens reella gränser i en politiskt korrekt demokrati.
Ideologisk hegemoni och moral
Vissa ideologier, som t.ex. socialism eller liberalism, framstår klart och tydligt som just ideologier, dvs. som system av faktapåståenden och moral som används för att förklara och förändra samhället. Men att socialism och liberalism så tydligt framträder som ideologier beror bl.a. på att de inte på något sätt är självklara. Det finns många svenskar som motsätter sig privatisering av offentligt ägda företag men det finns också svenskar som stöder privatisering och avreglering. Kring denna meningsskiljaktighet kan det förvisso uppstå heta känslor men mycket få människor skulle få för sig att döma ut den andra sidan som ondskefulla. Detta är inte fallet i debatter om mångkultur och invandring. De som i Sverige idag vågar rikta kritik mot den svenska invandrings- och integrationspolitiken kan räkna med att straffas för det på både subtila och mindre subtila sätt. Det beror på att dessa politikområden på att mycket farligt sätt har moraliserats genom mångkulturalismens kompakta hegemoni.
Den ideologiska logiken
Den mångkulturalistiska ideologin kan förstås som en kognitiv struktur, ett system av värden och idéer, som används för att organisera påståenden om kulturella skillnader. I varje ideologi blandas moralomdömen med faktapåståenden, analyser, lösningar på konkreta problem och visioner. Dessutom har varje ideologi också en föreställning om vem ”den Andre” är. Detta definieras ofta utifrån en binär logik. Den mångkulturalistiska ideologin definierar sig som en av polerna i följande motsatspar: rasism vs. antirasism, intolerans vs. tolerans, majoritetsvälde vs. mångkultur, diskriminering vs. icke – diskriminering och nationalism vs. anti – nationalism. Genom att redan på förhand definiera sig gentemot en absolut ond fiende kan mångkulturalisterna utöva kontroll genom guilt-by-association. Det finns alltså en tendens hos mångkulturalismen att allt det som den stället sig i opposition till ”smälter ihop” så att det från en mångkulturalistisk ståndpunkt blir mycket svårt att uttyda någon skillnad mellan nationalism och rasism eller majoritetsvälde och diskriminering. Detta leder till att kritik inte bemöts med rationella argument utan med insinuationer eller påståenden om rasism, islamofobi eller nazism. Logiken ser ut ungefär så här:
Premiss 1:
Rasism och intolerans är dåligt.
Premiss 2:
Mångkulturalism är motsatsen till rasism och intolerans.
Hjälphypotes:
Alla påståenden som inte är mångkulturalistiska är mer rasistiska än påståenden som är mångkulturalistiska.
Slutsats:
Alltså är kritik av mångkulturalism rasistiskt och inte bara det; även uppfattningar som avviker från den politiskt korrekta mångkulturalistiska utan att direkt motsäga den är rasistiska.
Kritik
Slutsatsen vilar på osäkra premisser. Låt oss granska dem. Den första premissen är ganska lätt att hålla med om. Att det är dåligt att avgöra en individs värde på basis av hans eller hennes biologiska/genetiska grupptillhörighet är en självklarhet i dagens Sverige. Det är dock inte detta som mångkulturalister vanligtvis menar med rasism. Med ”rasism” avses oftast fullt naturliga reaktioner från den svenska ursprungsbefolkningen på en invandringspolitik som på bara några årtionden radikalt har förändrats Sveriges demografiska sammansättning. Det finns dock en poäng i att inte vattna ur begreppets innebörd och istället reservera det för de åsikter och attityder som verkligen förtjänar etiketten.
Den andra premissens giltighet kan också ifrågasättas. Mångkulturalismen riktar människors uppmärksamhet gentemot kollektiva oföränderliga identiteter och oöverbryggliga kulturella skillnader snarare än gentemot de likheter som finns mellan människor. Dessutom är den faktiskt eurocentrisk! Varför? Jo, för att enligt multikulturalismen är en muslim framförallt en muslim och först i andra eller tredje hand en individ som är förmögen att fatta rationella beslut. En svensk är dock i första hand en individ och först därefter en svensk. Därför är det också tillåtet att tala om att bevara och stärka den muslimska kulturen men knappast den svenska. Att kräva skydd för den svenska kulturen eller den svenska särarten skulle tvärtom av mångkulturalismen betraktas som exkluderande och ”rasistiskt”. Därför är det också möjligt att utkräva ansvar av svenskar men knappast av bosnier, araber eller turkar.
Mångkulturalismen innebär etableringen av två helt olika måttstockar för bedömningen av svenskars och invandrares handlingar, synsätt och moral vilket går i konflikt med de bärande idéerna i ett liberalt och demokratiskt samhälle.
Genom att premisserna visat sig ohållbara kan vi också avfärda slutsatsen. Kritik av mångkulturalism är inte i sig rasistiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar